Maj månad är nu över. Flera tävlingar och därmed fler erfarenheter. Hur gick det? Vad har jag lärt mig? Vad är fokuset framåt?
Första tävlingen var Golfkusten Blekinge by Scandic Hotels. Tävlingen spelades på Trummenäs Gk, som jag saknar tidigare erfarenhet av. En smal bana, med mycket vatten, tjock ruff och träd runt om hålen som sträckte sig längs med Östersjöns vatten. På denna tävlingen satt puttningen, men tyvärr var järnspelet för dåligt. Satte flera bra puttar. Men jag var tyvärr inte på green på rätt mängd slag. Efter denna tävling hade jag lite ledig tid där jag tränade framförallt på mitt järnspel, och fokuserade mycket på att spela ute på banan. En sak jag märkt tidigare i år var att en stor del av min tid lagts på övningsområdet, rangen eller puttinggreen. Men jag var för sällan ute på banan och tränade på att få bollen i hål.
Efter det bar det av till Norge. En svår bana där hålens längd och vinden spelade en stor roll. Om du hade vinden mot dig på vissa hål gick svårighetsgraden upp markant där jag på flera par 4 hade runt 200 meter kvar efter en bra drive. Medans om du hade vinden med dig blev hålet någonting annat. Då räckte det med en spoon för att ha en wedge i handen. Banan var krävande både från tee och på inspelen. Mycket tjock ruff, avrinningsytor och vatten var alltid i spel. Förstavarvet var tufft för mig, här var återigen järnspelet undermåligt. Men puttningen stämde inte riktigt heller. Däremot var andravarvet mycket bättre. Spelet började stämma, och jag gör en bra rond i mycket vind och tuffare förhållanden än förstavarvet. Missarna var på rätt ställe, närspelet stämde mer men puttningen var fortarande inte riktigt där, men ändå tillräckligt okej för att kunna ta mig runt banan.
Sista tävlingen var UNICEF Championship på Lubker Golf Resort. Hittills den svåraste banan jag någonsin spelat. Smal från tee, vind på mellan 8-12 m/s, greener som rullar 10 på stimpen och otroligt lång. När jag och mina reskamrater spelade in jämförde vi den direkt med banorna som man ser de store proffsen spela på majors. Jag är verkligen imponerad av ledarna som lyckas gå under par. Jag hade inte med mig ett tillräckligt bra spel för att kunna överleva på denna bana. Varje litet misstag som man gör förstärks 10 gånger. Ett utslag som är lite vänster eller höger där det antingen är skog eller tjock ruff, och som på vilken annan bana hade varit okej, behöver du göra ditt bästa för att göra bogey. När du väl kommer upp på green och ska putta börjar verkligen pusslet. Någonting som inte är vanligt i Sverige är vad som kallas ”grain”, helt enkelt åt vilket håll gräset växer. Svenska banor har oftast inte detta eftersom det krävs ett visst typ av gräs för att åstadkomma detta. I och med det krävs mycket bevattning vilket blir en stor kostnad för klubben. Det innebar att om du på denna bana hade en nedförsputt där gräset växer med dig, eller mot hålet, gick det ibland inte att stanna bollen, eftersom bollen fortsätter glida med gräset. Växer gräset åt vänster på en höger till vänster putt kommer putten att svänga mer. Det betyder alltså att du inte bara ska läsa lutningen, men även hur gräset växer och sen försöka slå den med rätt hastighet. Jag var tyvärr inte redo för utmaningarna som denna bana satte upp. Puttningen var återigen en faktor som behöver jobbas på, och var där jag missade som mest. Jag löste uppgiften från tee 80% av gångerna, men de få missar som kom kostade också stort.
Men sån är golfen. Man får vad man förtjänar. Men det är en lång resa och det var lärorikt att få utmanas påriktigt, och att på riktigt identifiera sina svagheter. Mer träning krävs från min sida för att kunna lösa uppgifterna i framtiden!
Tack!
